Jag är en ganska stressad människa.

För det mesta ser jag stressen som ett driv, något som får mej att få saker gjorda i raskt tempo. Gärna ganska tråkiga saker som jag annars skulle skjuta på om att göra. Jag försätter mej då och då i stresslägen medvetet och man skulle kunna kalla mej en tidsoptimist eller en drullputt, beroende på hur sen jag är.

Tex kommer jag gärna sent till marknader och mässor som jag ska vara med på. Jag kommer instormande och kastar fram mina saker i ett nafs och sen är ångan uppe och jag brukar ha en bra dag. Kommer jag fram för tidigt så plooooockaaar jaaaag fraaaam saaaaaktaaaaa... och sen är jag lite halvseg hela dagen. Risken man tar med detta leverne är ju att det då och då blir VÄLDIGT stressigt och då mår ju inte hjärtat så bra.

Annars så har ni väl hört vitsen med stress, ja det där att man ska få ett påslag av adrenalin om man springer på en björn i skogen eller blir överfallen av en rånare med kniv. Då ska man liksom agera snabbt som blixten och med lite tur klara sej helskinnad. Ponera att man tog det suuuuppppeeeeer luuuuugggggnnnnnt i en sån situation... man skulle förmodligen bli rånad och komma på först efter tio minuter att pengarna är borta.

...sen är ju risken stor att man gör nåt DUMT under en stressig situation eftersom inte hjärnan är helt inkopplad alla gånger och det är just det som jag tycker är lite intressant, när vi gör saker och sen kommer på en bra stund senare vad vi gjort. Tex när vi berättar för någon annan vad vi gjort eller då vi har lugnat oss och kommer underfund om hur situationen förmodligen såg ut för någon annan som tittade på.

Jag har ju min favoritstresshistoria som jag drar för folk då och då, och som folk drar för MEJ då och då... Det var den gången när jag åt upp en smaskig skinkskiva för grannens hund eftersom jag trodde den var till mej och inte kopplade ihop den dreglande hunden med skinkskivan... Här kan man läsa om den dan i mitt liv: http://anniqa.bloggagratis.se/2010/05/25/3026199-confused-moi/

Jo, det jag nu vill berätta om är min chef. Hon har också den här förmågan att stressa sej igenom saker har jag noterat. Tex när hon håller på med papper. Hon springer mellan huset där hon bor och ut till huset där vi jobbar och flyger fram och river i pappershögar och JÄVLAR vad snabbt det går. Och GISSA om det blir fel ibland?! Förvånansvärt sällan blir det fel faktiskt så jag hejar på och tycker hon kör rätt stil. Själv borde jag tex fippla med mina papper idag men har så jävla gott om tid att jag bloggar istället och väntar på att rätta stressen ska infinna sej.

Chefens man fyllde år igår och jag har noterat att stressen har varit hög i chefens liv de senaste dagarna. Det ska ju fixas och grejas en hel del när man ska ha hem folk och det är ju inte helt och hållet skitkul med alla förberedelser. SEN blir det ju kul när allt är klart men ni vet innan, när man ska baka, städa, fixa och trixa och MITT I DETTA skulle en bil besiktigas.

Chefen stressar iväg, kommer fram lite sent, springer in för att knappa in sitt registreringsnummer på den där maskinen man ska göra det på och DÄR står det en seg, långsam dam och knappar på maskinen med tämligen dåligt resultat. Chefen står bakom och frustar genom näsborrarna av stress och försöker lugna sej med att det förmodligen inte är damens fel att hon är så lååååånnnnggggsaaaaammmm.... hon har tex nåt i näsan, nåt för syrgas eller så.

Ok, till sist är det klart och då ber damen chefen om hjälp att bära ut en ryggsäck. ALLTSÅ, varför tar man med sej en ryggsäck som är så otymplig att man inte orkar bära den själv in för att knappa in registreringsnumret vid besiktningen?!

Chefen hugger i alla fall tag i ryggsäcken och bär iväg och DÅ noterar hon att något sitter fast i ryggsäcken.

Det som sitter fast är damen.

I näsan.

Japp, det är liksom själva syrgasapparaten hon har med sej så att inte slangarna i näsan bara ska vara för snyggt.

 
Damen på bilden har inget med historien att göra! Syrgasslangarna har!

Ok, detta var ju en typisk stressgrej och den blir ändå mera typiskt eftersom chefen inte inser hur jäkla komiskt det är förrens hon kommer tillbaka till jobbet och berättar detta och jag börjar skratta så tårarna sprutar.
Först kommer hon av sej i sitt berättande och sen säger hon nåt i stil med; ja.... så kan man ju också se på det ja.... och SEN börjar även hon skratta :o)

Nu ska jag fixa med papper. Heja mej!