Min mormor var en pigg kvinna. Hon lämnade blod så många gånger att hon till sist fick sparken pga att hennes ådror var helt sönderstuckna. Hon gav sej inte så lätt dock och de fick allt prova några gånger till innan hon till sist fick behålla allt blod för eget bruk så att säga. 

Jag blev blodgivare nån gång i 20-års åldern har jag för mej och lämnade blod utan problem ett antal gånger innan jag blev gravid och fick ett naturligt uppehåll i det hela. 

Sen när dottern var några år tyckte jag att det var dags igen och så jädra precis den dan som jag skulle lämna blod var jag inte riktigt på topp. 
Jag hade svårta att få i mej frukosten och det är himla smart att äta frulle innan du lämnar blod.

I väntrummet satt en supernervös kille som inte lämnat blod tidigare så jag peppade honom och sa att det inte känns, att det är sån liten mängd blod som tas att kroppen inte ens märker det och att OM man känner sej knepig så är det bara psykiskt. 
Killen var lättad av mitt pepp och såg lite gladare och tryggare ut. 

Så var det dags att lämna blod då...
Jag hoppade glatt upp i stolen som är lite som en tandläkarstol... och blodsugandet startade. Det tar ju inte så himlans lång stund och som avslutning liksom mjölkas slangarna ur och jag har ju en jädra förmåga att vilja se hur allt går till så jag kikade glatt på. 
Tills jag noterade att jag kände mej yr av att se på...

Detta var runt 1996 nån gång och det hade varit väldiga skriverier i tidningarna om en liten pojke som behövde benmärg och jag hade frågat blodgivartanten om just möjligheterna för mej att bli även benmärgsdonator och fått en liten folder om detta som jag passade på att läsa i för att få bort yrseln jag dragit på mej när jag kollade på blodmjölkandet. 

Efter en stund hörde jag något som lät lite som den där sugen hos tandläkaren... och när jag vaknade till i den tandläkarliknande stolen konstaterade jag att det liksom var JAG som lät... och det som lät var min tunga som hade slirpat fast i gommen av att jag låg upptippad upp och ner i "tandläkarstolen". 

Jag hade helt enkelt fått ett blodtrycksfall och svimmat av. 

Den första person jag ser när de hissar upp mej är den stackars gossen som inte lämnat blod tidigare och som jag haft pepp med... Han såg blek ut. Då svimmade jag igen.

Det tog nån timmen innan jag kunde ta mej ut till bilen till väntande familj och eftersom detta var före mobiltelefonens tid hade jag heller inte kunnat meddela mej. Jag mådde så himla dåligt, kräktes och var klen och såklart hade jag redan innan jag lämnat blod haft nåt på gång men som förstärktes av att jag gav bort lite av mitt.

Hur som haver så är jag på G igen. Om nån vecka ska jag åter igen bli blodgivare. Jag lämnade blod några gånger efter den där händelsen men då jag fick blodtrycksfall av stress så fick jag helt enkelt sparken till sist. 
Nu har jag återanställt mej och är helt ärligt nervös men peppad. 

Jag har inte lågt blodtryck, jag är inte stickrädd, jag har bra blodvärden. 

Klart jag ska vara blodgivare! Heja mej!